Skilsmässa FAQ

Kan tingsrätten neka oss att skilja oss? Om vi bägge är överens och vi har inga barn. Jag är svensk och han Egypt men ej svensk medborgare

Sun, 08 Apr 2012 19:44:14 GMT

Hej!

Jag kan tyvärr inte svara på juridiska frågor, men det finns länkar på sajten som leder till dessa tjänster. Men tingsrätten nekar inte någon att skilja sig, så mycket vet jag.

Vänliga

/Marina

Hej,jag startade en enskild firma för lite mer än 6månader sedan och nu har jag gått in i en skillsmässa, inga äktenskapsförord är skrivna. Min fråga, måste jag dela med mig värdet eller de pengar som finns undansatta i min enskilda firma då bodelning skall göras ?

Sun, 26 Feb 2012 22:14:58 GMT

Hej!

Juridiska frågor är jag inte så bra på, du hittar länkar på min sida dock, men jag tror nog att det är så att din fru har rätt till hälften av firmans tillgångar.

Vänliga

/Marina

Min fråga handlar hur går jag vidare? Jag va 18 år när jag gifte mig med min man han va då 25 år. Mitt livs kärlek trodde jag. Vi har nu varit gifta i 7år. de va dom första 3 åren som jag fick "kärlek" från honom sen dess har det bara varit, han har varit elak och spydig mot mig framför sina vänner, nonchalerat mig framför sin familj skrikit och varit dum i hela vårat förhållande, och jag har ändå stannat kvar och behandlat honom som en kung. Höjt honom till skyarna framför min familj och mina vänner. Han åkte nyligen utomlands 1 månad då han sa att han skulle stanna hos en kusin, jag fick dock reda på att han bodde hos en annan kvinna som han nu planerar en framtid med och han vil skiljas från mig, alla papper är inskickad och klara. Men hur går jag vidare? Jag vet inte vem jag är längre eller hur mitt liv innan allt det här va. jag kan itne sätta fingret på mina känslor häller. Hur ska jag klara det här?

Thu, 26 Jan 2012 21:54:49 GMT

Hej!

Jag förstår din smärta. Hade jag varit du så hade jag känt mig förnedrad. Jag hade förmodligen också känt mig väldigt arg på mig själv. Att det var HAN som lämnade, och inte JAG, som blev så illa behandlad, det borde ju ha varit JAG som satte ner foten till slut och bad honom dra.

Jag tror det är det här som gör att du kanske fastnar i sorgen. Nån slags självförakt. Kanske rädsla för att du väljer fel slags män?

Jag tror du måste börja med att förlåta dig själv. Du var så ung när ni gifte er. Du måste ha upplevt honom som oerhört mogen och världsvan och jag tror att det kanske gjorde att ert förhållande blev en smula ojämlikt redan från början. Sen blir det mönster som är svåra att bryta.

Nu är du fri och en ny värld öppnar sig, samtidigt som du fortfarnde är väldigt ung. Tids nog kommer du inse att vilken tur att du slapp en hatisk man som livspartner.

Jag tror du måste börja med att bli vuxen. Göra saker helt på egen hand. Komma på vad du vill och tycker om. Det kan säkert kännas ovant i början, men det ska bara göras.

Försök att lita på att du kommer se helt annorlunda på saken om bara ett år. Ta dig igenom det. Människans förmåga att läka och gå igenom svåra tider är fantastisk.

Jag tror på dig!

/Marina

P.S Mer tips om hur man klarar sig igenom att bli en avslutad relation hittar du på min systersajt www.relationer.biz

Hej, Jag är gift med en fransman sedan några år och vi har ett barn ihop. Vi bor inte i Sverige. Jag går omkring med en ständig ångest då jag innerst inne känner att vårt förhållande inte är sunt. Vi har flera gånger gått i terapi. Han var en sån fantastisk pojkvän. jag blev verkligen förförd. Jämfört med alla "tråkiga" svenskar var han en frisk fläkt. Mina vänner gillade honom, precis som min familj. Jag känner mig så lurad. Och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur detta. han är en jättebra pappa och han får lika stor ångest av tanken att inte vara med vårt barn varje dag, precis som jag, ifall vi skulle skiljas. Vi är båda medvetna att det för vårt barns skulle vi håller ihop. Jag tänker också (sedan barnet föddes) att det är jobbigt under småbarnsåren. Det kommer att bli bättre. Men i ärlighetens namn var det dåligt redan innan. Jag är drygt trettio och skulle vilja ha en relation med kärlek i .... hjälp!

Tue, 14 Jun 2011 21:03:38 GMT

Hej!

Och tack för ditt brev som jag uppfattar har temat "hur vet man att man ska gå?".

Ja, hur vet man? Jag har skrivit lite om frågan här och här. Men i slutändan är det bara du själv som kan avgöra var dina gränser går. De som varit där säger att "man bara vet när det är dags", så om du nu känner att du inte vet hur du ska göra, så skulle jag nog säga att du inte är redo. Lita på din inre röst och känsla. Fundera på hur du skulle känna om ett allvetande orakel gav dig svaret "du ska gå" respektive "du ska stanna", och vilket av svaren som genererar störst lättnad hos dig. Det tankeexperimentet kan ibland locka fram insikter som man inte riktigt har velat kännas vid. Hur som helst så tar det enorma mängder energi att väga för eller emot som jag gissar att du gör just nu. Tänk på att det är energi som du kunde använda till att göra ert förhållande bättre, eller ditt liv mera intressant för dig på andra sätt! Många gånger är det ju så att vi projicerar alla livets sorger på den som står oss närmast, oftast partnern. Så blir det hans fel att vi har ett tråkigt liv, aldrig bjuder hem folk, aldrig gör något roligt, känner oss som 65 när vi knappt har fyllt 30... I själva verket har vi ju ganska stora möjligheter att göra livet bättre på egen hand, så fundera på om du använder din partner som ursäkt för att må sämre än vad du hade behövt.

En av de saker som jag reagerar på i ditt brev är att du beskriver ert förhållande som "inte sunt". Jag blir nyfiken på vad det betyder. För om det exempelvis betyder att det finns inslag av fientlighet och psykiskt eller fysiskt våld i er relation tycker jag förstås att du ska skicka in skilsmässopapperna idag redan.

Du skriver också om ert barn som jag förstår är ganska litet. Jag tycker inte det är fel att stå ut med lite tuffare tider för barnets skull. Barn tar ofta på sig skulden för skilsmässan, vilket ju är något man verkligen vill bespara dem från. Dessutom tror jag ofta att vi tar våra relationsproblem med oss i nästa relation, så därför tror jag inte att man vinner så mycket på att "lämna striden". Bättre då att strida klart, komma fram till saker om sig själv och varandra, och kanske konstatera att man är för olika och för trötta för att orka mötas igen.

Det enda jag egentligen kan råda dig till är att ta ansvaret för ditt liv och göra det så spännande du kan inom ramen för er relation. Ta en liten paus från dina grubblerier och gör livet mera levande, så är det inte alls omöjligt att det spiller över på er kärlek så småningom.

Lycka till och låt mig gärna veta hur det går för dig!

/Marina

hej min fråga handlar det om en skilsmässa om en av parten vill skilja sig och har inte barn under 16 år men den ndr mvh hiwaa vill inte kan man skilja sig ändå? inga barn alls bara en part som vill skilja sig+ tack

Sun, 17 Apr 2011 17:50:45 GMT

Visst kan man skilja sig fast att den andre parten vill fortsätta vara gift. Jag är ingen juridisk expert men du går till tingsrätten och får hjälp där.

Lycka till!

/Marina